Min finaste tröja
Det var äntligen onsdag. Efter två bortamöten i kvartsfinalserien mot Norrköping Dolphins, så var det äntligen dags att möta dem i Nässjö sporthall. Det pirrade lite mer än vanligt under eftermiddagen, för även om Dolphins sett oslagbara ut, så vet man ju. I Nässjö sporthall kan vad som helt hända.
Inför en så viktig match, vinna eller försvinna, så måste man klä upp sig lite, tänkte jag. Sagt och gjort! Kikade igenom min garderob och där hängde, ovanligt nog, flera nytvättade tröjor att välja på. Jag fastnade för en färgglad tröja. Den blir bra, tänkte jag!
För ovanlighetens skull hade jag förbokat plats i hallen. Ja, det var ett måste den här gången, annars skulle jag fått nöja mig med ståplats. Jag sätter mig på plats 26, översta raden och plötsligt dyker han upp, en av Nässjö Baskets riktiga trotjänare. Han säger:
- Men så trevligt, då har jag fått ett ansikte på dig också!
Jag förstår att han, som publikvärd, har gått och kikat på namnlapparna på de förköpta platserna. För övrigt: Vilken service och vilket välkomnande sätt att hantera förköpen på!
Det blir en stunds trevligt samtal. Vi börjar med att prata om skrivande och sen berättar han en massa intressanta saker om Nässjö basket, både dåtid och nutid. Jag märker att han är väldigt nöjd över utvecklingen.
- Du vet, vi är 40 stycken som arbetar ideellt här vid varje hemmamatch.
Ja, jag har försökt räkna dem, alla de som är klädda i vita tröjor med texten FUNKTIONÄR på, men det är svårt. Några finns i entrén, några i foajén, några i sekretariatet, några på läktaren och några runt planen. Jag reflekterar över att det är en stor apparat som måste fungera vid varje match.
Och sen säger han och pekar bort mot Charles Barton:
- Där borta har du en riktig legendar.
Charles, det är alltså Nässjöspelaren Charles Barton juniors pappa, en av de största profilerna i svensk baskethistoria.
- Ja, jag har sett honom här vid nästan varje hemmamatch, säger jag.
Så får jag höra lite skvaller om vad Charles har sagt till sin son. Nä, skvallerjournalistik sysslar jag inte med. Jag skriver bara kåserier, men om det finns någon substans i det skvallret så lär ni ändå få veta det så småningom.
Trotjänaren går vidare och hittar snart någon annan att byta några ord med och jag börjar kika i programbladet. När jag sitter där i godan ro så får jag plötsligt en dunk i ryggen när Clabbe passerar. Vi byter några ord som vanligt och vänlige Clabbe säger inget om saken. Strax dunkar det till igen, lite hårdare den här gången. Det är Micke.
- Va fan! säger han. Du har ju fel färg på tröjan! Nu får jag nog ta och skriva en krönika om dig, istället!
Jag ska väl tillägga att, när jag en gång i tiden jobbade i Annebergs skola, så var jag arbetskamrat med spolingarna Clabbe och Micke, som på den tiden hade ambitionen att bli nåt stort på basketplanen. Nu är de medelålders, men fortfarande lika goa killar.
Tröjan ja. Redan när Norrköpingsspelarna börjar värma upp så inser jag misstaget. Tröjan jag valde har exakt samma nyans som deras orange matchställ. Efter en stund blir det värre.
En hel busslast Norrköpingssupportrar tar plats på bänkraderna framför mig. När dom dragit av sig ytterkläderna så inser jag att de är riktigt hängivna supporters för nästan alla är klädda i… Ja, just det orange T-shirts. Jag känner mig som en förrädare.
Under matchens gång sneglar några av dem lite på mig och undrar hur det är fatt. Jag jublar liksom på fel ställe. Mot slutet av matchen har de nog fattat. Jag är en katt bland hermelinerna.
Hur matchen slutade, det vet ni. Dolphins var övermäktigt. Mitt tips är att den lagmaskinen kommer att ta hem årets SM-pokal utan större besvär och då, först då, ska jag ta på mig min orange tröja igen för att hylla Sveriges i särklass bästa basketlag.
Och till nästa säsong ska jag köpa mig en grön tröja. Var så säker!
Lars-Erik Hall
