Vi gnabbas ibland, min kompis Peter och jag. Förra helgen hade jag tänkt ta chansen att nypa till lite så där lagom, men tji fick jag. Peter dök nämligen inte upp. Och tur var väl det.
Det var USM-slutspel i Nässjö sporthall och Nässjö Baskets HU19-lag skulle möta AIK i första matchen. Stockholmarna kommer inte att ha en chans, tänkte jag och bjöd därför in min kompis som är svart ända in i själen. Ja, med lite inslag av gult måste jag väl tillägga i rättvisans namn. Att Peters garderober och hyllor där hemma är fyllda med de flesta AIK-souvenirer som finns att tillgå känns bara naturligt. För honom alltså!
AIK:s lag bestod av sju vesslesnabba små spelare som måste ha tränat trepoängsskytte redan innan de ens kunde räkna till tre. Och så var det en som skulle föreställa lång. Han skulle spela center, men han fick sällan låna bollen. När vi möttes i fikakön efter matchen, han och jag, så förstod jag att begreppet lång är relativt. Han var relativt lång. Men inte många centimeter längre än mina 181 cm.
Skit samma! Nässjö, med två ligameriterade spelare i förstauppställningen, blev totalt överrumplade av AIK:s kvicka och samspelta gäng, som prickade i den ena trean efter den andra. De stod som rättvisa segrare vid full tid, även om Nässjö tillfälligt kämpade sig upp till oavgjort, 57-57, en bit in i tredje quartern.
Synd om Peter, och tur för mig, att han fick annat för sig och inte satt bredvid och såg AIK:s kvicka och tekniska spel. Då hade jag säkert fått höra vilken suverän ungdomsförening AIK är. Och jag kan hålla med. Välcoachat och välspelat och dessutom ett exemplariskt uppträdande. Fast det säger jag inte till Peter. Dessutom hade han sagt att AIK är fantastiskt i sitt integrationsarbete där de lyfter fram den ena talangen efter den andra. Oavsett sport.
Men! Nu sitter jag ju här på Nässjöläktaren och vet att Nässjö basket också gör ett jättejobb med integrationen och med breddidrotten. Jag lusläser laguppställningarna och inser att Nässjö har full avbytarbänk. Det har definitivt inte AIK. Fanns det inte fler än åtta spelare att tillgå? Kanske inte. Vad vet jag?
Det jag däremot vet är att Nässjö hade maximalt antal spelare på bänken och att coacherna Eriksson och Undfors roterade runt på i princip hela laget. De bärande spelarna fick nöta bänk de också. Jag vet att Nässjö basket vinner på det i längden. Korta hypersnabba spelare funkar nämligen på ungdomsnivå, men inte på seniornivå. Där behövs de långa spelarna. De där som i tonåren har två fötter och två händer som befinner sig fruktansvärt långt från kommandocentralen. Deras tid kommer. Jag lovar!
Och hade vi sett hela turneringen, Peter och jag, så kunde vi tagit varandra i hand efteråt och varit lika nöjda båda två. Både AIK och Nässjö gick nämligen vidare till nästa steg i SM-slutspelet.
Lars-Erik Hall
